Jag såg en jättejobbig film på Lindrande vård här om dagen. Det handlade om hospis på Samariterhemmet, där vi fick följa några under livets slutskede. Som om det inte bara var jobbigt att se dem personerna så var det ju även där min farmor låg sin sista tid, filmen spelades även in samma år.

Det var hemskt att känna igen så mycket; rummen, trappan, ljusen som tändes när någon hade dött, bara numrena på dörren gjorde ont att se. Sedan fick vi även se när en tant dog. Sedan när hon låg där i sängen med tända ljus och blommor i sin hand, det var så likt när vi kom för att ta avsked till farmor att jag knappt kunde hålla mig ifrån att gråta.

Jag vet inte om jag skulle klara av att jobba på hospis, men samtidigt skulle jag vilja det. Funderar på ifall jag ska testa det om några år.