Igår var jag på stan och gick precis ut från Vero Moda. Då vinkar en kille till mig och säger "Heeeeeej!". Eh, "hej?", svarar jag. Han börjar fråga mig hur jag mår och allt möjligt, rör vid mig och står way to close. Jag tar av mig solglasögonen för att visa att han har tagit fel person. Då läser jag på tröjan "greenpeace" - FAN! Och då kan man ju inte bara gå. Han frågar ifall jag vet vad trålfiskning är, och jag svarar att jag vet det. Men det stoppar honom inte från att börja förklara för mig allt ändå. Då och då frågar han mig något personligt, som vilken skola jag går på och så. Och så rör han vid mig hela tiden som om vi skulle känna varandra och ler så fånigt. Hur tusan ska jag kunna gå nu!? Och ju längre jag står kvar, destu konstigare skulle det vara för mig att gå. Till slut frågar han mig ifall jag vill skänka x antal kronor i månaden. Tyvärr så kan jag inte det, fattig student som jag är. Det är knappt att jag överlever själv (och med att överleva menar jag såklart att köpa de där nya jeansen på Vero Moda). Jag sade i alla fall att jag var tvungen att gå till ett möte. Det låter som en sådan klishé, men det var ju faktiskt sant. Men jag hann inte gå mer än femton meter förens nästa greenpeace-kille är på väg mot mig.

Vad fan är detta, man kan ju inte gå säkert på stan längre!? Man bombas av folk från Greenpeace, Amnesty, Röda korset, Rädda barnen, Tele2, 3, Comviq, isbjörnsfadrar, barnfadrar, trädfadrar, illegala invandrare som tigger pengar och handikappade gubbar som spelar piano med fötterna. Och så vidare! Ni fattar nog pängen. Man kan faktiskt - tyvärr- inte skänka pengar till alla!